The True Version Of The Falu BS Story

Den 10 december 1935 bildades Falu BS, efter en sammanslagning av Falu BK, Holmens IF, Falu SK och IFK Falun. Samtliga fyra klubbar hade bandy på programmet och tillsammans hoppades man bli riktigt slagkraftiga. Inom parantes kan nämnas att Falu BK nådde vissa framgångar "på den stora bandyscenen" med en allsvensk plats säsongen 1933/1934 som höjdpunkt. Falu BS inledde seriespelet i division II Nordvästra iförda Falu BK:s gamla kopparbruna tröjor med FALUN på bröstet. Matcherna spelades på Främbyviken eller Kvarnbergsplan, som senare fick namnet Kopparvallen.

Den första historiska seriematchen spelades hemma mot Leksand (!) av alla lag. En match som BS vann med 2-0 och de historiska målen gjordes av Mattson och Haeffner. På den tiden spelade den välkände diskuskastaren och polisen Harald Andersson på topp i BS och där kan man snacka om en riktigt tung avslutare!  Harald Andersson var ytterst mångsidig och förutom bandy + diskus höll han även på med boxning, kula, tiokamp och tyngdlyftning där han tangerade svenska rekordet!! Harald Andersson fick Svenska Dagbladets Bragdguld 1934 deltog i OS i Berlin 1936, blev europamästare i Turin och satte nytt världsrekord i Oslo med 52,42 m.

Säsongen 1939/1940 uppflyttades BS för första gången till Allsvenskan (via en andraplats efter SAIK) iförda de klassiska färgerna, d.v.s blå tröjor med gul krage och gula manschetter. Den första allsvenska sejouren blev dock kortvarig och efter en sjätte och sista plats blev det respass direkt 

Det dröjde till mitten av 40-talet innan bandyn fick något riktigt publikt fäste i  Falun. Säsongen 1945/1946 innebar dock ett rejält uppsving för bandyn i stan, då BS vann sin divison II serie före IK Heros. Kvalet till allsvenskan inleddes borta mot värmländska Lesjöfors och då domaren blåste till spel var hejarklackarna redan i gång på ömse sidor. Falun hade gott om supportrar med sig och enligt FK:s referat "vimlade det av dalfolk rent av". BS vann den spännande matchen med 3-2 och nu väntade en helt avgörande match mot Västanfors hemma på Koppis. Även den matchen vann BS med 3-2 inför 1600 betalande åskådare och därmed var BS klara för allsvenskt spel för andra gången i klubbens historia. Den andra allsvenska sejouren 1946/1947 blev dessvärre ingen större succé, utan BS åkte även den här gången ur serien med dunder och brak. Publiken ställde trots mager poängutdelning(en pinne) upp och bla slogs ett nytt publikrekord (2260 åskådare) hemma mot Örebro SK. 

Åren därefter nådde BS inte riktigt ända fram utan det dröjde först till säsongen 1952/1953 innan det började att hetta till igen. BS gick obesegrade genom div II Uppsvenskan(före Rättvik) och i kvalet var det så dags att möta Ljusdal. Efter  3-1 hemma på Kopparvallen inför 2150 åskådare skulle allting avgöras uppe i Hälsingeskogarna. Det blev en högdramatisk match inför 2000 personer, där BS medresta supportrar(ett hundratal) starkt bidrog till den cupstämning som rådde med flaggor och hejarklackar. BS drog det längsta strået även i den här matchen och vann med 3-2.  Allsvenskan nästa! 

Inför säsongen 1953/1954 steg bandytemperaturen i Falun åtskilliga grader och det snackades bandy som aldrig förr i vår stad. Intresset var på topp redan från start och till premiärmatchen borta mot Bollnäs på Långnäs tog sig ca 400 Falubor. I själva matchen hade BS väl så mycket av spelet som Snoddas & Co, men det ville sig inte alls i målprotokollet. Trots en orkanartad vind med snö i planens längdriktning var matchen fartfylld och juste. I DD skrev man: " Fru Fortuna fjäskade föga för Falun mot ett Bollnäs som fick fin utdelning hemma på Långnäs" !

Efter den trista inledningen följde så Hammarby hemma på Koppis. Det blev en svängig och spännande match som till sist slutade 4-4 inför nästan 3000 personer. Första poängen var nu bärgad och förväntningarna steg inför den hett eftertraktade SAIK-matchen...

Till bortamatchen mot SAIK förväntade sig BS-ledningen en massiv uppslutning och det blev det med råge !  Intresset var helt enormt från Falu-håll och SJ satte gladeligen in flera extratåg ifrån Falun och uppskattningsvis 800 Falubor tog sig till S-viken.  Snacka om bortafölje! Fantastiskt!  Det blåste rätt friskt på Norra IP, men isparketten var ändå fin. Även i den här matchen spelade BS mycket bra och 2-0 till SAIK gav ingen rättvis spegling av den här tillställningen.BS hade nämligen ett markant spelövertag matchen igenom och SAIK:s vattentäta försvar hade det svettigt mot Faluns välspelande och skottvilliga kedja. BS svarade utan tvekan för den vackraste och fyndigaste bandyn, men genomsbrottskraften var trots allt för klen mot den beryktade "Stålvallen". Lägg därtill att det rutinerade SAIK-försvarets sista utpost - Bosse Nilsson - hade  en stor dag med ett kompani av skyddsänglar parkerade vid buren så förstår Ni att SAIK var svårslagna. BS föll med flaggan i topp, men publikmatchen vann BS på knockout!

Efter den bittra förlusten mot SAIK var det så dags att möta de regerande svenska mästarna Edsbyn hemma på Kopparvallen. Falupubliken hade inte alls tappat sugen efter den snöpliga inledningen av serien utan tvärtom talades det om att publikrekordet var i allvarlig fara..och visst var det det.  Det blev en rejäl putsning av publikrekordet och hela 4013 personer räknades in av de hårt trängda biljettförsäljarna (det tidigare rekordet från 1947 slogs med 800 personer). Edsbyn var på den tiden ett mycket stabilt lag som hade för vana att aldrig gå mållösa från plan. Trots det höll BS nollan och vann med 2-0 efter mål av "Nicko" Andersson och "Tommen" Lindberg i en fartfylld och rivig match. Laget hyllades efter slutsignalen med sydländsk yra.

En historisk seger för BS ! Den första allsvenska segern var nu vunnen och det inför rekordpublik!  Glädjen blev dock kortvarig i och med att man förlorade de nästkommande  matcherna mot Västanfors borta och Skutskär hemma(0-3 resp 2-4). Det innebar att BS hade kniven på strupen inför den sista och direkt avgörande matchen hemma mot Broberg. Dessvärre klarade inte BS av nervpressen utan man förlorade med 2-4 inför 2569 åskådare.
BS var en blek skugga av sitt bästa jag och spelade spänt genom hela matchen. Därmed var den allsvenska sejouren till ända för den här gången.. Noterbart var att domare Andersson från Sparreholm fick en stenhård hörnboll ”mitt i planeten” från Brobergs "Lumpa" Lundström och knockades totalt. BS-förlusten tog också den mycket hårt..ja rent av mitt i nyllet..på hela Falu-bandyn.     

Det historiska laget mot Edsbyn:

Åke "Vägga" Bergström (MV)

Arne Öhrnberg  -   Ragnar Ljunggren 

Nils Samuelsson    -  Bertil Pettersson   -   Georg Ahlvik

Rolf Söderberg  -  Nils "Nicko" Andersson - Gunnar Nygård - Åke "Tommen"Lindberg - Sture Kunns.

Säsongen därefter (1954/1955) kunde ha blivit ettårig i tvåan om inte Grycksbo hade snuvat BS på seriesegern i epilogen. Lagen hade exakt samma poäng och målkvot, men brukslaget fick kvala pga fler gjorda mål än BS.. Surt sa räven!

Året därpå skulle BS få sin revansch och laget öppnade serien på bästa möjliga sätt med idel segrar (bla efter ett hett derby mot just Grycksbo) innan det var dags för seriefinal borta mot IFK Rättvik. Matchen spelades på Prästskogsvallen inför 1600 entusiastiska åskådare. Det blev full fart på hejarklackarna när de båda elvorna åkte in på planen och stämningen var hög matchen igenom. BS tog snabbt kommandot och i halvtid ledde man med betryggande 3-0. BS bevakade sen sin stabila ledning och man gav aldrig Rättvik någon riktig chans att gå ikapp utan matchen slutade 3-0. Sture Kunns & Co fick jubla hela vägen hem till Falun och efter 8-0 borta mot Gävlelaget Tirfing i sista matchen väntade ännu  ett spännande kvalspel.
Motståndare den här gången blev gulfärgade Broberg som även dom gått fram som rena ångvälten i sin serie. BS visade sig ändå vara det starkaste laget och man vann med 3-1 borta på Faxevallen för att sen kryssa hemma på Kopparvallen med 2-2. Därmed avancerade Falu BS till allsvenskan igen.

Säsongerna 1956/1957 och 1957/1958 befann sig BS som sagt i högsta serien och det gick riktigt bra under det första allsvenska året. Laget spelade stabilt och hade sånär gått till SM-slutspel, men landade till slut på en femte plats. Publikintresset från 1954 höll i sig och hemma mot Edsbyn var det återigen ca 4000 personer på plats (men den här gången vann hälsingelaget med 2-1 trots att BS pressade sv.mästarna rejält).

En annan intressant uppgift är den att annandagsmatchen 1957 mot Ljusdal(förlust med 1-2) spelades ute på Runn ! Isen på Koppis hade mer eller mindre smält bort, men ute på Runn(Främbyviken) bjöds det på godkända förhållanden. Sprickorna i naturisen ställde visserligen till det en del för spelarna, men matchen genomfördes. Ca 1300 personer hade med kort varsel letat sig ut till spelplatsen.

Säsongen därpå gick det dock åt pipsvängen. BS åkte ur högsta serien, men glädjeämnet för det året var att en viss pojkvasker vid namn Bernt "Bempa" Ericsson gjorde sin allsvenska debut. Bempa var då bara femton år och spåddes en lysande framtid!

Efter de två allsvenska säsongerna följde så ett  dystert kapitel i Falu BS historia. Säsongen 1958/1959 blev nämligen ett enda stort mörker.BS spelade bedrövligt säsongen igenom och precis allting gick snett! Till slut hamnade man nia i sin division två serie och därmed flyttades laget "rakt ner i avgrunden" ,d.v.s till div III Dalarna, vilket var en stor missräkning för BS-ledningen. Från allsvenskan raka vägen ner till divison III på två säsonger! Sicket elände! 

Säsongen i trean (1959/60) blev ett givet tillfälle för självrannsakan, Flera spelare lämnade klubben (bla "Bempa" som föll för locktonerna hos Gävlelaget Huge) och BS byggde delvis upp ett nytt lag, som sen gick obesegrade genom Dala trean. Noterbart är att BS för första och sista(?) gången fick möta Karlsbyn och Linghed i seriesammanhang. Året därpå kom "Bempa" tillbaks till stan igen och säsongen därefter var hedern återupprättad i och med att BS vann div II Norra (före Bollnäs och Grycksbo).

Sista borta matchen mot Högbo sågs av ca 400 personer,varav trehundra  tillresta BS-supporters ! BS vann med 5-1 och var därmed klara för kval mot Karlsborg och det allmänna bandyintresset i Falun var med andra ord gott. Det ekonomiska läget var däremot inte lika stabilt. En del menade att ett allsvenskt avancemang var ett måste för klubbens överlevnad (hockeysektionen drogs också med dålig ekonomi) så det låg en hel del i potten inför kvalmatcherna mot Karlsborg. Den då nittonårige Håkan Sundin svarade på frågan hur det kändes att spela kval för första gången : " Tja, det kan väl ändå inte vara så märkvärdigt..ungefär som att spela en vanlig seriematch..”

Första matchen spelades hemma på Kopparvallen och matchen avgjordes i praktiken redan efter fyra minuter, då BS hade skaffat sig en snabb två måls ledning. BS drog sen lätt ifrån och vann till slut med komfortabla 7-1 och ”Bempa” visade vägen med ett hattrick. Unge Hr Ericsson valsade runt på sitt oefterhärmeliga sätt och spred skräck i Karlsborgsförsvaret. 1344 betalade entré, vilket gjorde BS-kassören Ivan Bengtsson mer än nöjd. " Nu har vi skrapat ihop till Kalix resan", sa han inför den samlade pressen.

I bortamatchen uppe i Karlsborg kunde BS spela avslappnat och man vann också utan större dramatik med 4-2. Den allsvenska platsen var därmed säkrad.

Kvallaget 1962  

L.E.Hurtig (Leif Bladh)

Åke Gren -  Gunnar Persson

Stig Candell  - Bertil Pettersson -  Håkan Sundin  -

Lars Åke "Liten" Andersson - Sture Cunns -  Bosse Jonsson-   Bernt ”Bempa”  Ericsson- Gunnar Nygårds

Jan“Nanen“ Ericsson, Åke Wiklund, Roland Weibert,  K E Landegren.

Nu var BS återigen med i den högsta divisionen och den här gången hade man kommit för att stanna! Mellan åren 1962 och 1978 spelade laget stabilt och man hade äntligen etablerat sig i allsvenskan. ”Bempa”, ”Nanen”, Håkan Sundin, ”Pajen” Jonsson, Roffe Asplund, Bosse Jonsson, och Egon Adeström mfl bildade stommen i laget och de fick även uppleva de riktigt framgångsrika åren mellan 1971-1976 då Bempa & Co firade stora triumfer med 3 st SM-finaler.

Om dessa höjdpunkter och om andra BS-profiler kan Du läsa under annan historikrubrik här på hemsidan!        

1978 åkte BS ur allsvenskan på ett minst sagt bittert sätt. Laget hade inför säsongen tappat en del av de äldre spelarna, men igengäld hade man värvat målsprutan Lasse Muhren(Magnus far!) från Skutskär för dyra pengar och det fanns förhoppningar om ännu en bra säsong . Tyvärr blev det inte så utan BS fick en dålig start och blev snabbt indragna i  nedflyttningsstriden. Kampen stod mellan Falu BS och Ljusdal om den sista allsvenska platsen och den avslutande omgången skulle bli helt avgörande. BS åkte upp till Sävstås för att möta Bollnäs, medan Ljusdal hade hemmamatch mot serietvåan Selångers SK. BS vann sin match med klara 6-2 och eftersom matchen i Bollnäs var slutspelad långt före den andra matchen fick laget spänt invänta slutsignalen i Ljusdal . SSK hade en betryggande 4-1 ledning i halvtid och när bara två minuter återstod  ledde Sundsvalls laget med 5-3.  Kontraktet var i hamn trodde man i BS-lägret, för vem kunde då ana att Ljusdal skulle göra två snabba mål... Matchen på Ljusdals IP slutade i alla fall 5-5 och därmed var BS ett divison ett lag. Ridå!!  En märklig vändning och bitterheten var mycket stor i BS och tränare Bengt Rogström uttalade sig till pressen med orden: ”Det här var mitt livs bittraste ögonblick inom idrotten”.

Åren därefter blev ett enda stort hissåkande mellan ettan och allsvenskan. Bandy på Lugnet blev något för den verkligt inbitne supportern och publiksnittet rasade till bottennivå. Under samma period tog hockeyn ett starkt grepp om Falupubliken i och med Falu IF:s framgångar. FIF nådde allsvenskan 1984 och vem minns inte FIF:s derbyfighter mot Mora och den allsvenska seriefinalen mot Luleå inför en absolut knökfull ishall !?

Det var först när 21 årige Pelle Fosshaug från Borlänge skrev på för BS i mitten av 80-talet som publiksiffrorna nådde upp till anständig nivå igen.  Den unge Fossa jämfördes tidigt med Bempa och liknelsen var slående. Fossa hade samma teknik ,  omedelbara genombrottskraft och målhunger. Han betydde oerhört mycket för laget, vilket tyvärr blev BS akilleshäl.. Man förlitade sig helt enkelt för mycket på att Fosshaug ensam skulle avgöra matcherna och lagspelet blev därför lidande. När Fossa hade en bra dag så vann BS…annars inte.

Nyårsaftonen 1986 spelade Falu BS mot Broberg och Pelle Fosshaug hade en av sina verkligt stora galaföreställningar. För en gång skull hade en stor och mycket röststark klack sökt sig upp till Lugnet( trots 20 graders kyla kom ca 1000 personer). Ramsorna avlöste varandra och stämningen var på kokpunkten. Att det var nyårsafton och att folk förfestade gjorde självklart sitt till, men spelet ute på plan värmde minst lika mycket.  BS spelade skjortan av Broberg och den entusiastiska publiken gladdes åt Fossas fyra mål.

Klacken sjöng lyriskt om  SM-guld, om hur ”Falu BS gick på vattnet”och att ”Brobergs IF inte längre fanns”. Kaxigt kan tyckas, men då kändes det helt rätt. Man fick gå tillbaka tio år i tiden för att uppleva något liknande! För oss som var med den gången var det en  oförglömlig och tokrolig nyårseftermiddag på Lugnet. (säger bara torsken eller var det en brax som kastades in på isen!). Faluborna hade upptäckt att ”något var på gång” och att Pelle Fosshaug var den store frälsaren.

Segern och spelet bådade gott för framtiden, men Falu BS räckte ändå inte riktigt till inför de avgörande matcherna. Slutspelet missades med minsta möjliga marginal och hsitorien upprepades flera år i rad. Det var först 1990 som BS med Fossa ,Danne Hjelm & Co nådde ända fram till i Elitserien och  kvartsfinal. Där mötte BS tyvärr SAIK , som  blev alltför svåra.  

Efter den sista slutspelsmatchen mot SAIK tackade Pelle Fosshaug för sig och lämnade Falun för Vänersborg. Kvar blev ett lag utan självförtroende och åren efter Fossa blev inte särskilt muntra. BS fick dessutom akuta ekonomiska problem och hade inte flera byggjättar (bla Skanska) gått in och stöttat Falu BS ekonomiskt så hade klubbens saga varit all.  Efter alla trassligheter följde några magra år och det var först när BS köpte in Valerij Grachev till säsongen 1993/1994 som vandringen uppåt började igen.  BS hade (med hjälp av Håkan Hedman) visserligen värvat Alexander Tsyganov och Vadim Grispun två år tidigare, men själva lyftet kom då Valerij Grachev drog på sig den blågula tröjan. Grachevs spelsinne och elegans banade väg för hela laget och när dessutom en ung herre vid namn Sergej Obuhov anslöt sig till laget till säsongen 1995/1996 var succén ett faktum . Obuhov hade öst in mål i sin gamla klubb Kirov, men han var ett oskrivet kort utomlands. Det dröjde dock inte länge förrän varenda motståndarlag i Sverige visste vem nr 9 i  Falu BS var! 

Firma Grachev/Obuhov tog Falu BS till den yppersta eliten igen och vad den duon har gjort för vår förening vet vi alla. Alla kommentarer är egentligen överflödiga, men självklart finns det enskilda händelser som vi bara måste berätta om. En sådan är utan tvekan den som  utspelades den 2 januari 1998 , som vi alla minns som en fantastisk bandykväll. Det var då vi mötte Bollnäs hemma på Lugnet och det var då som Sergej Obuhov hade en smått osannolik målfest. BS vann själva matchen med hela 13-5 och Obbe nätade vid nio(!) tillfällen. Därmed tangerade han det svenska målrekordet(tillsammans med Sixten "Sicke" Johanssons rekord från 1940 och Pål Hansens från 1995) och det hade tom kunnat bli en tionde pyts om inte Obbe hade bränt en straff i slutet av matchen. Obbes bössa var verkligen laddad den här kvällen och det small ur alla möjliga och omöjliga vinklar! Efter matchen stod publiken kvar och hyllade hela laget, men av förklarliga skäl var det kung Obbe som fick den största hyllningen. Det var ovationer inför öppen ridå, ovationer som pågick ett bra tag efter matchslutet. När Obbe kastade sig på isen på bästa fotbollsmanér och ensam gled fram mot takläktaren visste jublet inga gränser !!  

Två månader senare fick vi uppleva ännu ett kapitel idrottshistoria, då Falu BS spelade bort Bajen från SM-slutspelet. Söderbröderna var kaxigt segervissa inför den femte och avgörande kvartsfinalmatchen på Zinken och Jonas Claesson uttalade sig med orden:

"Vi vinner för vi sitter i vinnarhålet"... Dom orden fick han äta upp med råge, för BS vann den grymt dramatiska matchen med 5-2 inför nästan 7000 pers (inofficiellt lär det ha varit över 8000 personer inne på Zinken!). Stämningen var magisk matchen igenom och vi på den knökfulla "Falu-läktaren" formligen kokade av glädje när målen trillade in bakom Bajens målis. Faktum var att det kändes som om läktaren skulle kapsejsa varje gång BS nätade. Så hårt var trycket!

Efter matchen kunde Patrik Anderbro inte låta bli att ge Claesson en verbal snyting med orden:  "Claesson och Hammarby får tydligen sitta kvar i sitt vinnarhål i minst  ett år till" !

Av oss på läktarplats fick sig Claesson också en gliring med ramsan: "Jonas Claesson går på vatten första kvarten...vi spelar 90 minuter...90 minuuuter.. vi spelar 90 minuter " !      

I semifinalen mot SAIK hade BS inte mycket kraft kvar utan stålmännen vann ganska smärtfritt med 9-1 hemma och 2-1 i Falun.

Totalt sett blev det dock en mycket lyckad säsong för BS, men säsongen 1998/1999 skulle visa sig bli ännu bättre...Falu BS vann nämligen såväl World Cup i Ljusdal som Elitserien och gick till SM-final för första gången på 23 år. Snacka om "godkänd" säsong!  Mer om den senaste SM-finalen kan Du läsa under annan rubrik här på hemsidan.