The
True Version Of The Falu BS Story |
||
Den
10 december 1935 bildades Falu BS, efter en sammanslagning av Falu BK,
Holmens IF, Falu SK och IFK Falun. Samtliga fyra klubbar hade bandy på
programmet och tillsammans hoppades man bli riktigt slagkraftiga. Inom
parantes kan nämnas att Falu BK nådde vissa framgångar "på den
stora bandyscenen" med en allsvensk plats säsongen 1933/1934
som höjdpunkt. Falu BS inledde seriespelet i division II Nordvästra iförda
Falu BK:s gamla kopparbruna tröjor med FALUN på bröstet. Matcherna
spelades på Främbyviken eller Kvarnbergsplan, som senare fick namnet
Kopparvallen. Den
första historiska seriematchen spelades hemma mot Leksand (!) av alla
lag. En match som BS vann med 2-0 och de historiska målen gjordes av
Mattson och Haeffner. På den tiden spelade den välkände
diskuskastaren och polisen Harald Andersson på topp i BS och där kan
man snacka om en riktigt tung avslutare!
Harald Andersson var ytterst mångsidig och förutom bandy +
diskus höll han även på med boxning, kula, tiokamp och tyngdlyftning
där han tangerade svenska rekordet!! Harald Andersson fick Svenska
Dagbladets Bragdguld 1934 deltog i OS i Berlin 1936, blev europamästare
i Turin och satte nytt världsrekord i Oslo med 52,42 m. Det
dröjde till mitten av 40-talet innan bandyn fick något riktigt publikt
fäste i Falun. Säsongen 1945/1946 innebar dock ett rejält
uppsving för bandyn i stan, då BS vann sin divison II serie före IK
Heros. Kvalet till allsvenskan inleddes borta mot värmländska Lesjöfors
och då domaren blåste till spel var hejarklackarna redan i gång på
ömse sidor. Falun hade gott om supportrar med sig och enligt FK:s
referat "vimlade det av dalfolk rent av". BS vann den spännande
matchen med 3-2 och nu väntade en helt avgörande match mot Västanfors
hemma på Koppis. Även den matchen vann BS med 3-2 inför 1600
betalande åskådare och därmed var BS klara för allsvenskt spel för
andra gången i klubbens historia. Den andra allsvenska sejouren
1946/1947 blev dessvärre ingen större succé, utan BS åkte även den
här gången ur serien med dunder och brak. Publiken ställde trots
mager poängutdelning(en pinne) upp och bla slogs ett nytt publikrekord
(2260 åskådare) hemma mot Örebro SK. Åren
därefter nådde BS inte riktigt ända fram utan det dröjde först till
säsongen 1952/1953 innan det började att hetta till igen. BS gick
obesegrade genom div II Uppsvenskan(före Rättvik) och i kvalet var det
så dags att möta Ljusdal. Efter 3-1 hemma på Kopparvallen inför
2150 åskådare skulle allting avgöras uppe i Hälsingeskogarna. Det
blev en högdramatisk match inför 2000 personer, där BS medresta
supportrar(ett hundratal) starkt bidrog till den cupstämning som rådde
med flaggor och hejarklackar. BS drog det längsta strået även i den här
matchen och vann med 3-2. Allsvenskan nästa! Inför
säsongen 1953/1954 steg bandytemperaturen i Falun åtskilliga grader
och det snackades bandy som aldrig förr i vår stad. Intresset var på
topp redan från start och till premiärmatchen borta mot Bollnäs på Långnäs
tog sig ca 400 Falubor. I själva matchen hade BS väl så mycket av
spelet som Snoddas & Co, men det ville sig inte alls i målprotokollet.
Trots en orkanartad vind med snö i planens längdriktning var matchen
fartfylld och juste. I DD skrev man: " Fru Fortuna fjäskade föga
för Falun mot ett Bollnäs som fick fin utdelning hemma på Långnäs"
! Efter
den trista inledningen följde så Hammarby hemma på Koppis. Det blev
en svängig och spännande match som till sist slutade 4-4 inför nästan
3000 personer. Första poängen var nu bärgad och förväntningarna
steg inför den hett eftertraktade SAIK-matchen... Till
bortamatchen mot SAIK förväntade sig BS-ledningen en massiv
uppslutning och det blev det med råge !
Intresset var helt enormt från Falu-håll och SJ satte
gladeligen in flera extratåg ifrån Falun och uppskattningsvis 800
Falubor tog sig till S-viken. Snacka om bortafölje! Fantastiskt!
Det blåste rätt friskt på Norra IP, men isparketten var ändå fin.
Även i den här matchen spelade BS mycket bra och 2-0 till SAIK gav
ingen rättvis spegling av den här tillställningen.BS hade nämligen
ett markant spelövertag matchen igenom och SAIK:s vattentäta försvar
hade det svettigt mot Faluns välspelande och skottvilliga kedja. BS
svarade utan tvekan för den vackraste och fyndigaste bandyn, men
genomsbrottskraften var trots allt för klen mot den beryktade "Stålvallen".
Lägg därtill att det rutinerade SAIK-försvarets sista utpost - Bosse
Nilsson - hade en stor dag med ett kompani av skyddsänglar
parkerade vid buren så förstår Ni att SAIK var svårslagna. BS föll
med flaggan i topp, men publikmatchen vann BS på knockout! Efter
den bittra förlusten mot SAIK var det så dags att möta de regerande
svenska mästarna Edsbyn hemma på Kopparvallen. Falupubliken hade inte
alls tappat sugen efter den snöpliga inledningen av serien utan tvärtom
talades det om att publikrekordet var i allvarlig fara..och visst var
det det. Det blev en rejäl putsning av publikrekordet och hela
4013 personer räknades in av de hårt trängda biljettförsäljarna
(det tidigare rekordet från 1947 slogs med 800 personer). Edsbyn var på
den tiden ett mycket stabilt lag som hade för vana att aldrig gå mållösa
från plan. Trots det höll BS nollan och vann med 2-0 efter mål av
"Nicko" Andersson och "Tommen" Lindberg i en
fartfylld och rivig match. Laget hyllades efter slutsignalen med
sydländsk yra. En
historisk seger för BS ! Den första allsvenska segern var nu vunnen
och det inför rekordpublik! Glädjen blev dock kortvarig i och
med att man förlorade de nästkommande
matcherna mot Västanfors borta och Skutskär hemma(0-3 resp
2-4). Det innebar att BS hade kniven på strupen inför den sista och
direkt avgörande matchen hemma mot Broberg. Dessvärre klarade inte BS
av nervpressen utan man förlorade med 2-4 inför 2569 åskådare. Det
historiska laget mot Edsbyn: Åke
"Vägga" Bergström (MV) Arne
Öhrnberg - Ragnar Ljunggren Nils
Samuelsson - Bertil Pettersson -
Georg Ahlvik Rolf
Söderberg - Nils "Nicko" Andersson - Gunnar Nygård
- Åke "Tommen"Lindberg - Sture Kunns. Säsongen
därefter (1954/1955) kunde ha blivit ettårig i tvåan om inte Grycksbo
hade snuvat BS på seriesegern i epilogen. Lagen hade exakt samma poäng
och målkvot, men brukslaget fick kvala pga fler gjorda mål än BS.. Surt
sa räven! Året
därpå skulle BS få sin revansch och laget öppnade serien på bästa
möjliga sätt med idel segrar (bla efter ett hett derby mot just
Grycksbo) innan det var dags för seriefinal borta mot IFK Rättvik.
Matchen spelades på Prästskogsvallen inför 1600 entusiastiska åskådare.
Det blev full fart på hejarklackarna när de båda elvorna åkte in på
planen och stämningen var hög matchen igenom. BS tog snabbt kommandot
och i halvtid ledde man med betryggande 3-0. BS bevakade sen sin stabila
ledning och man gav aldrig Rättvik någon riktig chans att gå ikapp
utan matchen slutade 3-0. Sture Kunns & Co fick jubla hela vägen
hem till Falun och efter 8-0 borta mot Gävlelaget Tirfing i sista
matchen väntade ännu ett spännande kvalspel. Säsongerna
1956/1957 och 1957/1958 befann sig BS som sagt i högsta serien och det
gick riktigt bra under det första allsvenska året. Laget spelade
stabilt och hade sånär gått till SM-slutspel, men landade till slut på
en femte plats. Publikintresset från 1954 höll i sig och hemma mot
Edsbyn var det återigen ca 4000 personer på plats (men den här gången
vann hälsingelaget med 2-1 trots att BS pressade sv.mästarna rejält).
En
annan intressant uppgift är den att annandagsmatchen 1957 mot Ljusdal(förlust
med 1-2) spelades ute på Runn ! Isen på Koppis hade mer eller mindre
smält bort, men ute på Runn(Främbyviken) bjöds det på godkända förhållanden.
Sprickorna i naturisen ställde visserligen till det en del för
spelarna, men matchen genomfördes. Ca 1300 personer hade med kort
varsel letat sig ut till spelplatsen. Säsongen
därpå gick det dock åt pipsvängen. BS åkte ur högsta serien, men
glädjeämnet för det året var att en viss pojkvasker vid namn Bernt
"Bempa" Ericsson gjorde sin allsvenska debut. Bempa var då
bara femton år och spåddes en lysande framtid! Efter
de två allsvenska säsongerna följde så ett
dystert kapitel i Falu BS historia. Säsongen 1958/1959 blev nämligen
ett enda stort mörker.BS spelade bedrövligt säsongen igenom och
precis allting gick snett! Till slut hamnade man nia i sin division två
serie och därmed flyttades laget "rakt ner i avgrunden"
,d.v.s till div III Dalarna, vilket var en stor missräkning för
BS-ledningen. Från allsvenskan raka vägen ner till divison III på två
säsonger! Sicket elände! Säsongen
i trean (1959/60) blev ett givet tillfälle för självrannsakan, Flera
spelare lämnade klubben (bla "Bempa" som föll för
locktonerna hos Gävlelaget Huge) och BS byggde delvis upp ett nytt lag,
som sen gick obesegrade genom Dala trean. Noterbart är att BS för första
och sista(?) gången fick möta Karlsbyn och Linghed i seriesammanhang.
Året därpå kom "Bempa" tillbaks till stan igen och säsongen
därefter var hedern återupprättad i och med att BS vann div II Norra
(före Bollnäs och Grycksbo). Sista borta matchen
mot Högbo sågs av ca 400 personer,varav trehundra
tillresta BS-supporters ! BS
vann med 5-1 och var därmed klara för kval mot Karlsborg och det allmänna
bandyintresset i Falun var med andra ord gott. Det ekonomiska läget var
däremot inte lika stabilt. En del menade att ett allsvenskt avancemang
var ett måste för klubbens överlevnad (hockeysektionen drogs också
med dålig ekonomi) så det låg en hel del i potten inför
kvalmatcherna mot Karlsborg. Den då nittonårige Håkan Sundin svarade
på frågan hur det kändes att spela kval för första gången : "
Tja, det kan väl ändå inte vara så märkvärdigt..ungefär som att
spela en vanlig seriematch..” Första matchen
spelades hemma på Kopparvallen och matchen avgjordes i praktiken redan
efter fyra minuter, då BS hade skaffat sig en snabb två måls ledning.
BS drog sen lätt ifrån och vann till slut med komfortabla 7-1 och
”Bempa” visade vägen med ett hattrick. Unge Hr Ericsson valsade
runt på sitt oefterhärmeliga sätt och spred skräck i Karlsborgsförsvaret.
1344 betalade entré, vilket gjorde BS-kassören Ivan Bengtsson mer än
nöjd. " Nu har vi skrapat ihop till Kalix resan", sa han inför
den samlade pressen. I bortamatchen uppe i
Karlsborg kunde BS spela avslappnat och man vann också utan större
dramatik med 4-2. Den allsvenska platsen var därmed säkrad. Kvallaget 1962
L.E.Hurtig (Leif
Bladh) Åke Gren -
Gunnar Persson Stig Candell -
Bertil Pettersson - Håkan Sundin
- Lars Åke
"Liten" Andersson - Sture Cunns - Bosse Jonsson-
Bernt ”Bempa” Ericsson-
Gunnar Nygårds Jan“Nanen“
Ericsson, Åke Wiklund, Roland Weibert, K E Landegren. Nu var BS återigen
med i den högsta divisionen och den här gången hade man kommit för
att stanna! Mellan åren 1962 och 1978 spelade laget stabilt och man
hade äntligen etablerat sig i allsvenskan. ”Bempa”, ”Nanen”, Håkan
Sundin, ”Pajen” Jonsson, Roffe Asplund, Bosse Jonsson, och Egon
Adeström mfl bildade stommen i laget och de fick även uppleva de
riktigt framgångsrika åren mellan 1971-1976 då Bempa & Co firade
stora triumfer med 3 st SM-finaler. Om dessa höjdpunkter
och om andra BS-profiler kan Du läsa under annan historikrubrik här på
hemsidan! Åren
därefter blev ett enda stort hissåkande mellan ettan och allsvenskan.
Bandy på Lugnet blev något för den verkligt inbitne supportern och
publiksnittet rasade till bottennivå. Under samma period tog hockeyn
ett starkt grepp om Falupubliken i och med Falu IF:s framgångar. FIF nådde
allsvenskan 1984 och vem minns inte FIF:s derbyfighter mot Mora och den
allsvenska seriefinalen mot Luleå inför en absolut knökfull ishall !?
Det
var först när 21 årige Pelle Fosshaug från Borlänge skrev på för
BS i mitten av 80-talet som publiksiffrorna nådde upp till anständig
nivå igen. Den unge Fossa jämfördes tidigt med Bempa och liknelsen var
slående. Fossa hade samma teknik ,
omedelbara genombrottskraft och målhunger. Han betydde oerhört
mycket för laget, vilket tyvärr blev BS akilleshäl.. Man förlitade
sig helt enkelt för mycket på att Fosshaug ensam skulle avgöra
matcherna och lagspelet blev därför lidande. När Fossa hade en bra
dag så vann BS…annars inte. Nyårsaftonen 1986 spelade Falu BS mot Broberg och Pelle Fosshaug hade en av sina verkligt stora galaföreställningar. För en gång skull hade en stor och mycket röststark klack sökt sig upp till Lugnet( trots 20 graders kyla kom ca 1000 personer). Ramsorna avlöste varandra och stämningen var på kokpunkten. Att det var nyårsafton och att folk förfestade gjorde självklart sitt till, men spelet ute på plan värmde minst lika mycket. BS spelade skjortan av Broberg och den entusiastiska publiken gladdes åt Fossas fyra mål. Klacken
sjöng lyriskt om SM-guld,
om hur ”Falu BS gick på vattnet”och att ”Brobergs IF inte längre
fanns”. Kaxigt kan tyckas, men då kändes det helt rätt. Man fick gå
tillbaka tio år i tiden för att uppleva något liknande! För oss som
var med den gången var det en oförglömlig
och tokrolig nyårseftermiddag på Lugnet. (säger bara torsken eller
var det en brax som kastades in på isen!). Faluborna hade upptäckt att
”något var på gång” och att Pelle Fosshaug var den store frälsaren. Firma
Grachev/Obuhov tog Falu BS till den yppersta eliten igen och vad den
duon har gjort för vår förening vet vi alla. Alla kommentarer är
egentligen överflödiga, men självklart finns det enskilda händelser
som vi bara måste berätta om. En sådan är utan tvekan den som
utspelades den 2 januari 1998 , som vi alla minns som en
fantastisk bandykväll. Det var då vi mötte Bollnäs hemma på
Lugnet och det var då som Sergej Obuhov hade en smått osannolik målfest.
BS vann själva matchen med hela 13-5 och Obbe nätade vid nio(!) tillfällen.
Därmed tangerade han det svenska målrekordet(tillsammans med Sixten
"Sicke" Johanssons rekord från 1940 och Pål Hansens från
1995) och det hade tom kunnat bli en tionde pyts om inte Obbe hade bränt
en straff i slutet av matchen. Obbes bössa var verkligen laddad den här
kvällen och det small ur alla möjliga och omöjliga vinklar! Efter
matchen stod publiken kvar och hyllade hela laget, men av förklarliga
skäl var det kung Obbe som fick den största hyllningen. Det var
ovationer inför öppen ridå, ovationer som pågick ett bra tag efter
matchslutet. När Obbe kastade sig på isen på bästa fotbollsmanér
och ensam gled fram mot takläktaren visste jublet inga gränser !!
Två månader senare
fick vi uppleva ännu ett kapitel idrottshistoria, då Falu BS spelade
bort Bajen från SM-slutspelet. Söderbröderna var kaxigt segervissa
inför den femte och avgörande kvartsfinalmatchen på Zinken och Jonas
Claesson uttalade sig med orden: "Vi vinner för
vi sitter i vinnarhålet"... Dom orden fick han äta upp med råge,
för BS vann den grymt dramatiska matchen med 5-2 inför nästan 7000
pers (inofficiellt lär det ha varit över 8000 personer inne på
Zinken!). Stämningen var magisk matchen igenom och vi på den knökfulla
"Falu-läktaren" formligen kokade av glädje när målen
trillade in bakom Bajens målis. Faktum var att det kändes som om läktaren
skulle kapsejsa varje gång BS nätade. Så hårt var trycket! Efter matchen kunde
Patrik Anderbro inte låta bli att ge Claesson en verbal snyting med
orden: "Claesson och
Hammarby får tydligen sitta kvar i sitt vinnarhål i minst ett år
till" ! Av oss på läktarplats
fick sig Claesson också en gliring med ramsan: "Jonas Claesson går
på vatten första kvarten...vi spelar 90 minuter...90 minuuuter.. vi
spelar 90 minuter " ! I semifinalen mot
SAIK hade BS inte mycket kraft kvar utan stålmännen vann ganska smärtfritt
med 9-1 hemma och 2-1 i Falun. Totalt sett blev det
dock en mycket lyckad säsong för BS, men säsongen 1998/1999 skulle
visa sig bli ännu bättre...Falu BS vann nämligen såväl World Cup i
Ljusdal som Elitserien och gick till SM-final för första gången på
23 år. Snacka om "godkänd" säsong! Mer om den senaste
SM-finalen kan Du läsa under annan rubrik här på hemsidan. |
||